Renée och Jannes vinteride

Tre dagar får räcka för den här gången i Benicarlo. Hinner dock med att ta en cykeltur in till Peniscolá för att kolla in måndagsmarknaden. Ingen höjdare, kan bero på att nästan alla marknader är av samma slag eller att man tröttnat på marknadslivet.

Tisdag förmiddag kör vi ut på Deltat som ligger endast 5 mil från Benicarlo. Har varit här tidigare men inte på samma plats, platsen vi parkerat på ligger längs floden Ebro i byn Deltebre.
Floden Ebro är Spaniens vattenrikaste flod och har är 91 mil lång. Längst i söder i Katalonien rinner den ut i Medelhavet och bildar ett deltaområde som är ganska annorlunda till hur Spanien är i övrigt – här är allting helt platt. Många flyttfåglar har sin vintervistelse i deltat, och delar av området är naturreservat och fågelskyddsområde dit man inte får gå. Deltat är också ett jordbruksområde, och inte minst odlar man ris här. Ungefär mitt i området ligger den lilla staden Deltebre.

Nu har vi åter nått kusten, där solen skiner och värmer gott. Tyvärr är vinden som vanligt lite kall, så det gäller att hitta läplats. Men vi ska inte gnälla nu när vi slapp undan eländet i inlandet.

Lämnar Ávila där vädret är regnigt grått och trist. Strax efter att vi kommit ut på N 110 tar vi beslutet att lägga om rutten. Eftersom vädret ska bli mycket sämre i inlandet bestämmer vi oss för att dra ut mot kusten igen, en körning på cirka 40 mil extra. Vädrets makter rår ingen på!

Kör vidare mot Soria för att därefter gå mot Zaragoza. Vid lunchtid börjar det suga i våra magar och plötsligt får vi syn på en liten mysig krog vid en vägkorsning mot Madrid och Soria.

Blir serverade en god meny de dia med förrätt, varmrätt och dessert. När vi kommer ut för att köra vidare möts vi av detta!!
Snön bara vräker ner och värre ska det bli enligt väderutsikterna. Vi står parkerade på en höjd av dryga 1000 möh. Till natten ska temperaturen krypa ner till minusgrader. Vi googlar på olika alternativ att ta till för att komma ifrån denna höjdpunkt!
Bästa sättet verkar vara motorväg A5 mot Madrid. Efter någon timme avtar snöandet och plogbilarna verkar ha rensat upp, så vägen ser hyfsat framkomlig ut. Vi bestämmer att ta motorvägen mot Madrid.

Efter ett par km ser vi blinkande varningsljus från lastbilar och personbilar. Tjutande syrener från ambulanser, polisbilar och brandbilar omger oss. Helt ovetande om vad som hänt kommer PGC dvs. polisen och ber oss vända och köra mot färdriktningen för att välja annan väg.

Tar åter vägen mot Soria och sedan vidare mot Calatayud. Snöovädret har avtagit och inga problem på vägen. Väl framme för övernattning söker vi efter vad som kan ha hänt och hittar de som filmat händelsen.
På toppen Puerto Somosierra som är ett pass på ca. 1500 m har 40-50 bilar blivit inblandade i detta kaos! Det är inte alltid det hjälper att ta betavägar.
Vi är glada att vi inte hann så långt på E5:an och ska nog inte välja vägar som leder mot Pyrenéerna.
Somnar gott efter en händelserik fredag (5/4).
Vill du se händelsen live, titta på videon här.
https://www.abc.es/espana/abci-accidente-multiple-puerto-somosierra-nevada-201904051809_video.html

Dagens biltur blir givande och vacker, från Cáceres har Janne valt att ta väg N 110 som tar oss upp till en höjd på 1277 meter, där gränsen går mellan Extremadura och Kastilla y Leon.
Vi passerar flera små mysiga byar där körsbärsträden står i full blom

och vi kör på serpentinliknande vägar innan vi når gränspasset Puerto de Tornavacas.
Nu kör vi i Kastilien-Leon.
Vi kör vidare mot Ávila som också är en stad som fått plats på världsarvslistan och ligger endast 10-12 mil från Madrid.
Muren som omringar staden är 2,5 km lång, har 88 torn och 9 ingångsportar.
Staden har fått sitt namn av helgonet Teresa Ávila som föddes här år 1550.

Nu har vi kört i Extremadura en aotonom region i västra Spanien sedan vi gick över gränsen från Portugal. Den här delen var också utposten för de flesta spanska erövrarna (conquistadorerna) och bosättarna i Amerika.Extremadura är ett högslättsområde med många höjdryggar och är därmed lämpat för får och svinskötsel liksom vinodling. Den iberiska skinkan och Pata de Negra görs här av grisar som bara fått äta ekollon.

Pata negra (spanska för svart klöv)
Grisarna som används skall vara av den iberiska rasen.

• Den finaste kallas jamón ibérico de bellota (ekollon). Denna skinka är från frigående grisar som strövar i ekskogar (kallas dehesas) längs gränsen mellan Spanien och Portugal, och äter bara ekollon.

• Nästa klass kallas jamón ibérico cebo de campo. Denna skinka är från grisar som matas med en kombination av ekollon och spannmål.

• Den tredje typen kallas jamón ibérico de cebo (eller bara jamón ibérico). Denna skinka är från grisar som utfodras enbart spannmål.

Innan vi stannar för övernattning blir det ett stopp utanför Almendralejo där vi hittar en vingård. Det blir 4 flaskor Pavia, 2 fl. reserva gjord på tempranillodruvan och 2 fl. med blandade druvor.

Efter en dag på blandat vägunderlag är vi så framme i Cáceres, efter att ha gjort ett par stopp som inte fallit oss i smaken. Tar en tur upp till Plasa Mayor solen skiner och det är skönt, men när kvällen gör sitt intåg behöver man sin dunjacka.

Cáceres blev uppsatt på i UNESCOS världsarvslista 1986. Invånarantal är dryga 91 000 och ytmässigt är det Spaniens näst största kommun med sina 1750 kvadratkilometer.

Övernattar på en gratis ställplats i Jerez de Los Caballeros. Det finns el, vatten och tömning helt gratis.
Vill man ägna tid åt att besöka kyrkor och katedraler finns här omkring ett stort utbud.

I dag 1 april lämnar vi festandet i Alcoutim och rullar norrut, målet ännu inte känt men det är inget skämt.

Dagens första stopp blir i Mértola,

strosar runt och tar en liten lunch innan färden fortsätter mot Beja som är en historisk träffpunkt belägen på den högsta punkten på den omgivande Alentejoslätten. Staden grundades när Julius Caesar styrde, och var därefter ett moriskt fäste under mer än 400 år.

Härliga vyer i ett bördigt landskap omger oss hela dagen, vi passerar vinodlingar, stora fält av vete, olivträd och korkekar.

Når dagens mål på eftermiddagen. Serpa är känt för sina krämiga ostar, en liten sovstad endast 3 mil från spanska gränsen. Vi går till den historiska delen för att uppleva lite kultur.

Staden är omringad av en mur som grundades runt år 400 f. Kr.

Här vilar jag gott i solens varma strålar.

Lämnar nu Algarvekusten för en tur upp längs Rio Guadiana, första stoppet blir Alcoutim. När vi når målet har vi turen att komma när de har sin årliga Festival do Contraband, mellan Alcoutim och San Lucar på den spanska sidan av floden. Festivalen pågår i dagarna tre och det vimlar av folk överallt i gränderna och på den provisoriska pontonbron som är utlagd under festivalen.

Här bakas det bröd fyllt med chorizo som gräddas i vedeldad ugn.
Musik och dans av alla de slag.
Promenad mellan två länder och övervintrande segelbåtar från olika platser på vår jord.
Människor umgås och njuter av livet längs floden.

Lektion i hur man skördar linet, på portugisiska.

25 mars åker vi tillbaka på gratisplatsen i Alagoa. På vägen dit gör vi ett stopp i Faro för inköp på Pingo Doce, bredvid ligger en stor skoaffär Sea Side där jag hittar snygga boots. Svårt att bestämma vilka jag ska välja så det får bli två par, Janne nöjer sig med ett par.

Några som också återvänder är detta ekipage som vi stötte på senast vi var här. I dag ville polisen titta på deras papper och tydligen var allt i sin ordning, men någon förtjänst på sina hallon blev det inte.

Tur att det finns recept på bacalao översatt från portugisiska till svenska, Portugals nationalrätt det sägs att den kan tillagas på lika många sätt som det finns dagar på året.

Söndag vid lunchtid checkar vi ut och betalar våra tre nätter, säger Hej till Jocke och lämnar storkarnas stad.
Janne hittar Tomates Beach i Park4night, ligger lite utanför Albufeira och i närheten av Praia Falesia. Här stannar vi åtminstonde en natt.


Promenadväg till Quartiera, som skymtas i horisonten.